För att vara en skola i vad som med en populär floskel kallas för ett kunskapssamhälle finns det vad som är svårt att se som någonting annat än en tragisk rädsla för kunskap inom den svenska skolvärlden. Man verkar ha tappat förtroendet för vetandets värde och det faktum att skolans elever går där i första hand för sin egen skull. Ofta har man kapitulerat och tagit till sig inställningen att vad man gör är någonting tråkigt som för samhällets bästa måste läras ut ändå. Det är skrämmande och farligt, för hur skall eleverna kunna tycka om ett ämne om inte ens skolan och lärarna signalerar att vad man arbetar med är någonting positivt? I många fall är det dessutom onödigt. Det behöver inte alls vara så tråkigt som man gör det.
Det finns en rädsla för att erkänna att olika elevers intresse och förmåga att tillgodogöra sig kunskaper inom olika ämnen, två saker som ofta går hand i hand, skiljer sig åt och att det är någonting man borde ta hänsyn till. När ämnet förs på tal talas det föraktfullt om elitism, men vad man gör idag är att tvinga barn till skolan och sedan sätta hinder i deras väg. Dels utsätter man då oskyldiga barn, vars brott är att vara duktiga i eller bara intresserade av ämnet, för intellektuell stympning för att passa in världen i sin jämlikhetsideologi. Dels missar man den grupp som istället för över medelnivån ligger under.
En skola som inte lägger sig på rätt nivå blir rent destruktiv. Den blir destruktiv för dem som slår i utbildningstaktens tak och uttråkade får snurra pennorna genom obligatorisk lektion efter obligatorisk lektion. Den blir destruktiv för dem som faller bort för att de inte klarar av den och hade krävt undervisning i en annan takt och på ett annat sätt för att kunna ta den till sig.
Människor älskar att lösa utmaningar på rätt nivå. Det är inbyggt i oss. Det handlar om vad många framgångsrika spel bygger på: att klara av ett hinder, utvecklas, bli bättre och sedan ha de verktyg som krävs för att klara nästa hinder. Den som möter en utmaning och saknar de nödvändiga verktygen kommer att förtvivla, tappa självförtroende och förkasta utmaningen som sådan. Den som ständigt får för enkla utmaningar tappar lust och entusiasm. Skolan måste klara av att möta eleverna på en i alla fall ungefärligt passande nivå. Det är något av det allra viktigaste den har att göra och någonting den alldeles för ofta misslyckas med.
Man måste kunna släppa idén att alla barn födda i ett visst område under ett år skall lära sig samma saker på samma sätt under samma tid. Det går av resursmässiga skäl inte att ha en helt individanpassad skola, men där möjligheterna finns måste man bli mycket bättre på att använda sig av andra grupper än den slumpmässigt eller geografiskt indelade klassen. Man måste våga avdramatisera det faktum att barn kan lära sig ämnen olika snabbt. Det är inte konstigt att det idag är ett tungt beslut att låta någon gå om ett år eller hamna i en grupp med lägre tempo eftersom det är någonting som man i allmänhet inte gör. Behovet kan ändå finnas och det måste man kunna göra någonting åt.
En skola som inte ställer krav på lärande har förlorat mycket. Den förlorar respekt och den förlorar syfte, när den för vissa elever går från att vara ett centrum för lärande till en förvaringsplats. Vissa grundläggande kunskaper bör man om det alls är möjligt inte göra avkall på. Ändå talas det för mycket om krav på eleverna och för lite om krav på skolan, för det är skolans uppgift att ge eleverna möjligheten att tillgodogöra sig kunskaper efter bästa förmåga. Den elev som ställs inför vad som uppfattas som orimliga lärokrav därför att utbildningen var anpassad till en för hög nivå har all rätt att känna sig sviken. I många fall bör man också fundera på om vissa kunskapskrav verkligen är av godo om de slår ut teoretiskt svaga ungdomar. Krav är nödvändiga, men det är inte nödvändigt att hantera dem på ett fyrkantigt sätt. Lärare bör kunna ställa olika krav, inte vad det gäller betygen (och betygen bör aldrig få en central roll i undervisningen) utan just själva lärandet, på elever med olika potential, för att slippa hetsa den ena och för att inte stå i vägen för den andra.
Alla vill inte bli akademiker och alla kan inte heller bli akademiker. Viktigare än att ha som mål att alla skall ha möjligheten att fortsätta till högre studier efter tolv års utbildning är att se till att de som med sådana krav inte orkar får tillgång till en skola som möter deras intressen och behov. Skulle de sedan senare vilja ägna sig åt teoretiska studier skall det finnas en vuxenutbildning som kan hjälpa dem på vägen utan att man kräver att det i så fall skall ske i tonåren. Störst krav bör alltid ställas på skolans förmåga att visa eleverna på kunskapens möjligheter.
––––––––
”När ämnet förs på tal talas det föraktfullt om elitism, men vad man gör idag är att tvinga barn till skolan och sedan sätta hinder i deras väg. Dels utsätter man då oskyldiga barn, vars brott är att vara duktiga i eller bara intresserade av ämnet, för intellektuell stympning för att passa in världen i sin jämlikhetsideologi.”
ÅÅÅH! Ett av mina favoritämnen!
Jag har tillbringat hela min uppväxt på en märkbart högre utvecklingsnivå än jämnåriga och det är först nu när jag fattar hur mycket jag har skadats av att ingen har gjort någonting åt det. Det tydligaste och skolrelevantaste är kanske att jag är närmast oförmögen att göra saker som inte är lätta eller intressanta (helst både och). Jag har absolut ingen aning om hur man gör läxor och pluggar till prov, vilket är ett stort problem nu på högskolan. Ingen har lärt mig att arbeta. Och så blir jag naturligtvis sedd som lat, men hur sjutton ska jag vid 20 plötsligt trolla fram en förmåga att systematiskt studera om jag tidigare kom ”ad astra” utan att behöva ha med ”per aspera”-biten att göra? Och så upplevs man dessutom som skrytig om man säger att man var överutvecklad. Barn som låg efter fick i alla fall någon form av stöd. Gnäll.
Kommentar av PhonePhucker — april 18, 2007 @ 2:33 e m