Tala inte i mitt namn! En intervju

När M. var liten ville hon bli veterinär. Det blev hon inte.

Vad hon blev vet hon inte, eller kanske är det så att hon inte har blivit någonting än. Några strökurser på universitetet för ett par år sedan, bland annat en termin genusvetenskap även om hon inte tog några poäng den kursen, och att sälja sex för att klara ekonomin. Inte för att det är någonting någon svensk student behöver göra för att klara maten och hyran, så lågt är inte studiemedlet, men för att hon snabbt behövde pengar en gång (varför har inte jag eller någon annan att göra med, säger hon, det är hennes ensak) och sedan har det bara fortsatt. Det var inte riktigt vad hon hade tänkt sig.

Javisst, hon är en smula bitter. I den mån hon är lycklig, säger hon, beror det då rakt inte på hennes jobb. Å andra sidan är jobbet det som ger henne förutsättningen att göra annat som glädjer henne, utan att hon behöver lägga ned mer än en liten del av den tid och ansträngning på det som ett vanligt arbete hade krävt. Kanske går det på ett ut, kanske väger nackdelarna egentligen över, kanske gör det hennes liv bättre. Hon vet inte. Men hon betonar att det är hennes jobb. Ingenting annat.

– Feministerna… nej, jag vill inte kalla dem ”feministerna” och ändå sitter jag här och ger dem ensamrätt på ordet! Jag vill också vara feminist! I alla fall. Det finns en massa akademiker som har bestämt sig för att det är fel att sälja sex och att det inte kan vara ett jobb. Jag har aldrig förstått varför. Det verkar inte finnas något riktigt skäl, utom att de har bestämt sig för det. Det finns ingenting i sexet som säger att det skall vara så. Bara samhällets syn på sex. Som de hjälper till att upprätthålla.

Vi irrar oss in i en diskussion om sex och normer. Hon vill inte inte hålla med om min tolkning att det skulle vara en fortsättning på ett patriarkalt förtryck, ett sätt att tämja den kvinnliga sexualiteten. Förtryck är ett så starkt ord, säger hon, och vi kommer in på ordens betydelse och hur begreppen flyter ihop i debatten om prostitution.

– Det är samma problem som när de snor ”feminismen”. Att jag säljer sex blir samma sak som att någon kidnappar tonåriga flickor och håller dem som sexslavar. Det är för fan… nej, jag vet inte vad det är. Ovärdigt. Jag menar, hur kan man ens börja tycka att det är i närheten? Jag säger inte att det här är ett jättebra liv, men jag blir inte våldtagen varje dag. Jag kan säga nej. Jag kan sluta om jag vill. Det blir som när man säger att all penetration är våldtäkt. Det förminskar dem som råkar ut för det. Det är fan ovärdigt.

Hon vill inte läsa igenom intervjun för att godkänna den sedan, säger att hon inte vet om hon villa läsa den över huvud taget.

– Det blir ändå bara din vinkling. Du som kan stryka eller ändra som du vill. Vill man få någonting sagt med egna ord får man skriva det själv. Och då kommer det fortfarande bli läst som fan läser bibeln.

Så varför gör hon inte det? För att hon inte är intresserad. För att orka skriva någonting måste man ha en agenda. Det har hon inte, säger hon. Det närmast hon kommer är att önska att folk skulle sluta inbilla sig att de kan föra hennes talan.

– Jag blir så arg varje gång någon tar sig rätten att tala i mitt namn. Alla dessa inlästa feminister med sina jävla teorier och sin falska, krypande omtanke. Vad vet väl de om saken? Ingenting! Ing-en-ting! De skiter i oss, de vill bara banka in världen i ett mönster som följer kartan de lärde sig på universitetet. De vet ingenting om vad som är bäst för mig.

– Och alla dessa som skall ”försvara min frihet”. Jag läste en del bloggar och så efter hennes, Petra Östergrens bok, vad den nu hette, och en del som skrivits är ju bara hårresande. Visst, det är mitt val och jag tycker inte heller om lagen som den är, men sluta tro att ni kan prata för mig.

Precis som hon inte vet vad som är bäst för någon annan, betonar hon. Hon har inga nätverk, inga kontakter med andra sexsäljare. Hon kan inte tala för dem. Hon vet inte mer än någon annan om hur det är att prostituera sig för ett heroinbehovets skull eller hur det är att sälja sex till kvinnor. Hon talar bara för sig själv.

Boken (Porr, horor och feminister) har hon inte läst.

– Nej. Tänker inte göra det heller. Den intresserar mig inte.

Hon tycker inte om titeln heller.

– Jag avskyr ordet hora. Det är så nedvärderande. Jag skulle aldrig kalla mig själv för hora. Sexsäljare, prostituerad, men aldrig hora. Det har så dåliga, vad heter det, konnotationer? Konnotationer, ja.

Ingen beundrar en hora, säger hon. Ingen drömmer om att bli sophämtare och det är inte något högstatusyrke, men de flesta kan ändå respektera att de gör någonting som måste göras. En nödvändig kugge i samhällsmaskineriet. De flesta avskyr langare, fortsätter hon resonemanget, men det finns alltid grupper som kommer att se upp till dem. Men ordet ”hora” placerar en för långt ned på samhällsstegen för respekt över huvud taget.

– Först alla som säger att ingen kan prostituera sig av eget val. Vad skulle det säga om mig, om det stämde? Det blir så fruktansvärt nedvärderande. Jag blir så arg att jag skulle kunna gråta ibland när jag ser någon säga så. Och sedan alla som kommer med argument som ”men vart skulle män som annars inte kan få sex gå?” och fullständigt skiter i kvinnorna. Det är ingen jävla rättighet att köpa sex. Jag menar, det är när man sitter en helt vanlig dag och höra vissa killar, och män, prata om tjejer som man kan förstå Valerie Solanas.

– De flesta kunder är helt normala män som inte behandlar dig sämre än om du hade släpat hem dem från krogen. Sedan finns de man inte ens överväger att sälja till och de som man i efterhand helst hade sluppit. Men så är det nog överallt, kvinnoförakt finns överallt i samhället på olika sätt. Jag kanske får en idiot till kund någon gång då och då, men jag klarar mig fortfarande mycket bättre än många som aldrig ens skulle överväga att prostituera sig men som lever i förhållanden med en partner som slår skiten ur dem istället. Då föredrar jag det här.

Skulle hon ha gjort samma sak igen? Hon vet inte. Gjort är gjort och det är meningslöst att älta.

– Jag rekommenderar ingen att prosituera sig. Det är snabba, enkla pengar, men jag vet ärligt talat inte om det är värt det. Det hade kunnat vara det, om samhället och lagstiftningen inte sett ut som de gör. Men vem vågar gå till polisen idag om någonting skulle gå fel? Det är inte olagligt att sälja sex men nog fan kan man råka ut för trakasserier för det ändå. Jag menar, bara en sådan sak som att jag måste göra det svart oavsett vad jag vill. Och man mår inte bra av det i längden, av samhällsklimatet. Antingen så döljer man vad man sysslar med för alla och är rädd för att upptäckas och mår dåligt för det. Eller så berättar man för dem och mår dåligt för att man blir en hora i deras ögon. Vem vågar väl säga det högt när man riskerar att folk spottar på en?

– Det borde vara som vilket jobb som helst. Men det är det inte.

––––––––

politik, samhälle, sex, prostitution, feminism, (i)

Skolans krav och kraven på skolan. Ett debattinlägg

För att vara en skola i vad som med en populär floskel kallas för ett kunskapssamhälle finns det vad som är svårt att se som någonting annat än en tragisk rädsla för kunskap inom den svenska skolvärlden. Man verkar ha tappat förtroendet för vetandets värde och det faktum att skolans elever går där i första hand för sin egen skull. Ofta har man kapitulerat och tagit till sig inställningen att vad man gör är någonting tråkigt som för samhällets bästa måste läras ut ändå. Det är skrämmande och farligt, för hur skall eleverna kunna tycka om ett ämne om inte ens skolan och lärarna signalerar att vad man arbetar med är någonting positivt? I många fall är det dessutom onödigt. Det behöver inte alls vara så tråkigt som man gör det.

Det finns en rädsla för att erkänna att olika elevers intresse och förmåga att tillgodogöra sig kunskaper inom olika ämnen, två saker som ofta går hand i hand, skiljer sig åt och att det är någonting man borde ta hänsyn till. När ämnet förs på tal talas det föraktfullt om elitism, men vad man gör idag är att tvinga barn till skolan och sedan sätta hinder i deras väg. Dels utsätter man då oskyldiga barn, vars brott är att vara duktiga i eller bara intresserade av ämnet, för intellektuell stympning för att passa in världen i sin jämlikhetsideologi. Dels missar man den grupp som istället för över medelnivån ligger under.

En skola som inte lägger sig på rätt nivå blir rent destruktiv. Den blir destruktiv för dem som slår i utbildningstaktens tak och uttråkade får snurra pennorna genom obligatorisk lektion efter obligatorisk lektion. Den blir destruktiv för dem som faller bort för att de inte klarar av den och hade krävt undervisning i en annan takt och på ett annat sätt för att kunna ta den till sig.

Människor älskar att lösa utmaningar på rätt nivå. Det är inbyggt i oss. Det handlar om vad många framgångsrika spel bygger på: att klara av ett hinder, utvecklas, bli bättre och sedan ha de verktyg som krävs för att klara nästa hinder. Den som möter en utmaning och saknar de nödvändiga verktygen kommer att förtvivla, tappa självförtroende och förkasta utmaningen som sådan. Den som ständigt får för enkla utmaningar tappar lust och entusiasm. Skolan måste klara av att möta eleverna på en i alla fall ungefärligt passande nivå. Det är något av det allra viktigaste den har att göra och någonting den alldeles för ofta misslyckas med.

Man måste kunna släppa idén att alla barn födda i ett visst område under ett år skall lära sig samma saker på samma sätt under samma tid. Det går av resursmässiga skäl inte att ha en helt individanpassad skola, men där möjligheterna finns måste man bli mycket bättre på att använda sig av andra grupper än den slumpmässigt eller geografiskt indelade klassen. Man måste våga avdramatisera det faktum att barn kan lära sig ämnen olika snabbt. Det är inte konstigt att det idag är ett tungt beslut att låta någon gå om ett år eller hamna i en grupp med lägre tempo eftersom det är någonting som man i allmänhet inte gör. Behovet kan ändå finnas och det måste man kunna göra någonting åt.

En skola som inte ställer krav på lärande har förlorat mycket. Den förlorar respekt och den förlorar syfte, när den för vissa elever går från att vara ett centrum för lärande till en förvaringsplats. Vissa grundläggande kunskaper bör man om det alls är möjligt inte göra avkall på. Ändå talas det för mycket om krav på eleverna och för lite om krav på skolan, för det är skolans uppgift att ge eleverna möjligheten att tillgodogöra sig kunskaper efter bästa förmåga. Den elev som ställs inför vad som uppfattas som orimliga lärokrav därför att utbildningen var anpassad till en för hög nivå har all rätt att känna sig sviken. I många fall bör man också fundera på om vissa kunskapskrav verkligen är av godo om de slår ut teoretiskt svaga ungdomar. Krav är nödvändiga, men det är inte nödvändigt att hantera dem på ett fyrkantigt sätt. Lärare bör kunna ställa olika krav, inte vad det gäller betygen (och betygen bör aldrig få en central roll i undervisningen) utan just själva lärandet, på elever med olika potential, för att slippa hetsa den ena och för att inte stå i vägen för den andra.

Alla vill inte bli akademiker och alla kan inte heller bli akademiker. Viktigare än att ha som mål att alla skall ha möjligheten att fortsätta till högre studier efter tolv års utbildning är att se till att de som med sådana krav inte orkar får tillgång till en skola som möter deras intressen och behov. Skulle de sedan senare vilja ägna sig åt teoretiska studier skall det finnas en vuxenutbildning som kan hjälpa dem på vägen utan att man kräver att det i så fall skall ske i tonåren. Störst krav bör alltid ställas på skolans förmåga att visa eleverna på kunskapens möjligheter.

––––––––

politik, samhälle, utbildning, skola, pedagogik, (i)